Vill jag tävla?/ Rusningstrafik hos fröken Isaksson
Kategori: Allmänt
Today i feel like i can conquer the world !
"Du kan få mer än så, du kan få sponsorkontrakt.
Bara du vill bli bäst så blir du det!"
"Tränar jag nån för att tävla gör jag det gratis
men du ska följa det vi kommer överens om
till 100 procent. jag är djävligt krävande och
tränar ingen som satsar halvhjärtat eller inte
håller sig till planeringen. Jag vill att du ska
vinna inom en tre års period i så fall!"
"Sponsring på resor till tävlingar är inga problem"
Oj så jag tänker så det knakar nu..
Har nu gått & velat, fram & tillbaka. Klurat uti vart jag vill med min träning.
Kan inte påstå att jag vet till 100 % hur jag vill. Svårt att förklara. Jag har ju självklart drömmar om den kroppen jag vill ha, precis som alla andra. Men så är det många OM & MEN.
Vill jag bli större, vill jag bli mindre, vill jag bli smal med mycket muskler, Vill jag enbart vara smal? Om jag blir så som jag DRÖMMER om, kommer jag inte kunna ha en klänning bland folk utan att se grotesk ut. (Så stor VILL jag vara i huvvet) Att gå i högklackat kommer inte se klokt ut. Det kommer bli ett helvete att hitta skjortor. Kommer man fortfarande kunna ses som attraktiv i andras ögon?
Många års träning för att bli så. Men ändå. Sånt här far förbi i skallen. Iofs, när fan har jag klänning?
Vill jag tävla? Får ständigt den här frågan av folk/vänner.
Jag vet inte? Ärligt talat, SJÄLVKLART ser jag mig i mina visioner & drömmar stå insmetad i brunfärg & en svart tävlingsbikini med massa paljetter & stenar & blekta tänder & MUSKLER! Men sen så kommer dom här OM. Jag har ändå fötterna på jorden. Tänk OM jag aldrig når dit & använder all gratis hjälp jag blivit erbjuden & sen ångrar mig? Halft bedrägeri ju mot dessa.
tänk om jag inte vågar stå på en scen? att jag som haft en storlek 44 skulle stå i princip NAKEN framför folk som ska bedömma mig. Påminner mig bara om alla gånger jag fått stå naken / i underkläderna framför läkare & dom bedömt mig & min kropp. Kritiserat mig. Jag är LIVRÄDD för att ens tänka mig att ngn ska stå & bedöma min kropp live på en scen. Samtidigt som jag känner en slags hämnd & seger om jag skulle ta mig dit en dag.
Vill jag tävla i tyngdlyftning? Är jag beredd att satsa helhjärtat? Kommer ju inte finnas utrymme för dom små demonerna jag har i min skalle eller för snesteg i 10 dagar såhär som jag haft nu. då är det ALL IN ju. Jag vetatt jag behöver al hjälp jag kan få då jag inte är kunnig själv. Vet ju ingenting. Men hur kan andra tro så blint på att jag skulle lyckas ta mig dit , Ni hör ju hur mkt tankar som far i skallen på mig. =)
Blir att ta en promenad ikväll & klura uti detta...Igen
Idag borde mitt proteinpulver komma...
